Wimsan's Värld

Nu har dom stängt av allt vatten för oss igen. Tur i oturen så är jag mera förberedd och har mina vattenflaskor fyllda men någonstans i min gamla hjärna så glömde jag fylla på hinkarna. Om det blir som förra veckan så kommer vattnet tillbaks för några timmar imorgon och då får vi passa på att fylla på hinkarna. Innerst inne trodde jag, iallafall så hoppades jag att vatten ransoneringen var över.
Förra gången var vi utan vatten i 5 dagar och jag hoppas att vi inte behöver vara utan vatten så länge denna gång men jag känner mig inte så optimistisk längre. Det kommer bli några besvärliga dagar men det gick bra förra gången så jag tror att det kommer bli bra denna gång också.

Katherine har på eget intiativ och motivation startat en insamling på skolan och alla pengarna ska gå till katastrofen på Haiti. Hon går runt i klasserna och informerar vad som har hänt och hur pengarna kommer att användas. Jag hoppas att alla eleverna kommer att vara generösa fast vi fortfarande sitter fast i lågkonjukturen. Jag är så stolt över att jag har en sådan stark och intiativrik dotter som alltid sätter dom som är mindre lottade här i livet först. Jag återkommer vid ett senare tillfälle och berättar mera insamlingen och hur mycket skolan lyckas få in.

Jag hade så stora planer och förväntningar att mitt fina hus skulle storstädas idag. Visst blev undervåningen dammsugen och frukostdisken bortplockad och när jag började att plocka bort saker blev jag sidetracked och jag var bara tvungen att prova en ny ide som bara ramlade ner i huvudet på mig. Jag hittade en godiskartong från i julas som jag öppnade helt och använde som mall till denna låda. Visst blev det bra? Och det var mycket skojigare att skräpa än att städa huset.... 

Jag tror att vi har fått tillbaks vattnet på riktigt nu. Det är andra dagen vi har haft vatten på heltid och jag misstänker att vi måste turas om att inte ha vatten i kranen dvs att dom stänger av i några områden i taget, undrar om det kommer bli våran tur igen? Jag hörde på nyheterna igår att vi kan räkna med att det kan ta månader innan dricksvatten nivån är normal.
Men varför klagar vi på att vi inte har vatten eller ström för några timmar eller dagar? Vi själva förväntar oss eller kräver att allt ska fungera när vi vill det. Jag undrar hur många utav oss förstår eller uppskattar allt vi har? Att vi är lyckligt lottade? Jag får ont i magen när jag tänker på alla framför allt alla barn som verkligen får kämpa för sin överlevnad. Och tänk på alla människor på Haiti och deras liv som förstördes på 7 sekunder.....

En strålande vinterdag idag. Några plus grader och strålande solsken. En lång promenad står på schemat för att rensa kropp och själ. Men först ska vi titta på vad jag hittade i trädgården häromdagen. Jag tycker att det är svårt att förstå hur naturen fungerar. Förra veckan kämpade jag emot frysna vattenledningar, frysta bildörrar, skrapade bilrutor och skottade snö. Här har vårblommorna kommit upp men det dröjer några veckor innan dom står i blom. Men visst är det fantastisk att det kan vara en sån stor skillnad fast det är bara 2 timmar flygresa mellan husen.  

Idag är det fjärde dagen utan rinnande vatten. Visst är det lite besvärligt men det går bra. Och man inser hur beroende man är utav vatten. Och framför allt hur bekvämt det är när man har vatten i kranen att det bara är att ta sig ett glas vatten, sätta igång tvättmaskinen eller diskmaskinen eller laga mat, listan blir lång om man tänker efter hur mycket man använder vatten till.  
Komunen är så pass snäll så att dom öppnar den stora kranen en gång om dagen men dom berättar inte när det kan finnas vatten i våran kran. Jag springer omkring och öppnar kranarna lite hur som helst för att se  om vi har vatten eller inte. När det händer så har vi rinnade vatten i cirka 4 timmar och då blir det ett race emot tiden. Vi passar vi på att duscha, slänger in en tvätt i maskinen och fyller på vatten flaskorna och hinkar för man vet inte hur länge det dröjer innan man får vatten igen. Jag har hört att det kan ta veckor innan vi har en normal tillgång till vatten.
Som sagt var är det besvärligt men man ska nog inte klaga, det finns dom som har det mycket värre..... 

Förra veckan när vi var i det lilla landet i norr och kämpade emot vädrets makter, var det ett oväder utan dess like här. Kraftiga snöväder och en massa minus grader som inte tillhör vardagen och resultatet av det blev kaos. Flygplatser, skolor och buss service m.m. var stängda och snöröjningen var mer eller mindre obefintlig.
Nu när vindarna har vänt och snön har smält bort i dom större delarna av Irland har vi forfarande kaos.
Problem nummer 1: Dom stackars människor som bor uppe ibland bergen är forfarande insnöade och har ingen möjlighet att ta sig till jobb, skola eller mataffär. Och ett stort hurra för Civil Defence som har tittat till dessa människor och delat ut förnödigheter.
Problem nummer 2: På grund utav snösmältningen är delar av Irland under vatten igen.
Problem nummer 3: Vi har inget vatten!!!! På grund av många minus grader och en hel del sönderfrysta vattenledningar och en del vettiga människor som försökte rädda sina egna vattenledningar med att låta sin egen kran rinna lite (som man ska göra men har fått skit för att dom slösade bort vattnet) resulterade i att dricks vatten nivåerna är kritiskt låga och komunerna har stängt av vattnet till flera områden här i Dublin. Japp, vi har inget vatten.
Skolorna var först stängda på grund av snö och kyla och dom öppnades i Tisdags. Igår vid ungerfär middags tid kom ungarna hem och sa att skolan är stängd på grund av att det inte finns något vatten. Den hann ju vara öppen i en och en halv dag......

Har börjat få distans till allt elände som jag var med om i Dalarna och min puls är tillbaka till normal nivå.
Visst hann vi flickor göra en del skojiga saker också. Vi var 5 flickor som provade på Curling och jisses vad kul det var. Det var en prova-på-kurs på 2 timmar och vi hade 2 tränare med oss hela tiden som visade och förklarade regler och teknik för oss.
Vi började med att sätta på oss en halksko på ena foten som gör isen ännu halare och sen var det bara att sätta igång och putta iväg stenarna. Jag hade ingen aning om hur svårt det var att hålla balansen i hukande stil medans man glider iväg på ett graciöst sätt och ska få iväg stenen i perfekt fart och kraft så att den stannar i boet och/eller puttar iväg motståndarnas stenar på samma gång. Men tusan så skoj!! Jag kan inte vänta tills nästa gång jag får tillfälle att prova denna sport igen. Jag längtar....

Och titta vilka fina julälgar jag fick utav min bästa syster. TACK TACK TACK!!! Dom är sooo me. Jag bara älskar älgar!!

Våran fina adventsgran

Har äntligen kommit tillbaks till civilisationen. Jag kan inte påstå att jag har haft en bra eller avkopplande tid i dom djupa Dalaskogarna och min stressnivå har varit HÖG!!  Jag verkligen känner att jag inte har bråttom att åka tillbaks.

Det hela började med en väldigt tidig resmorgon den 27 December och när vi kom fram till den första destinationen så hade vi en ljuvlig lunch med min bästa syster. jag säjer bara TACK TACK TACK. Sedan slängde vi oss in i Kerstin och brummade iväg till Dalarna. Första biten var hal och slirig men det var ju bara att ta det lugnt. Vid Hallstahammarskogen bröt eländet ut med snöyra och kraftiga snöbyar, och sikten var lika med noll. Efter ett tag ledsnande jag ordentligt och tänkte slänga eländet till bil i närmaste i dike och gå!!!!

Och därefter gick ALLT åt skogen. Bara för att nämna några besvärliga situationer. Bildörrarna frös, det var för kallt för att vara ute och åka skidor till mina barns stora besvikelse. 
Det värsta var nog att vattnet till halva huset frös, och jag hade inte en aning om hur man gör för att rädda vattenledningarna. Jag fick rådet att köpa en varmluftfläkt och värma väggen där man tror att det har frysigt men hur vet man vart det har frysigt?? Iallafall denna morgon när vattnet frös var den -30 grader och jag hörde från en annan källa att det var -32 under natten.
Iklädd med stora McKinley kängor, termobyxor och lager på lager med tröjor skulle jag ta mig in till stan men alla dörrar förutom på passagerarsidan hade frysigt ihop och vet ni hur svårt och besvärligt det är att hala sig in i bilen från passagerarsidan till förarsidan på ett vördigt sätt??? Det var inte ens lite kul!! Och som på grädden på moset så var fläktarna slutsåld på dom flesta ställen så det blev många ur- och i klivningar ..... 

Ok, det var det, nu fattas bara Kerstins heta temperament. Visst frös dörrarna men hon har startat varje gång fast det har varit -30, inte illa va?. Förutom en morgon då det var kritiskt att jag bara måste ha en bil som fungerade denna dag. Jag startade Kerstin och gick ut för att skrapa rutorna då ett plötsligt skrammel i motorn hördes och en massa rök kom från denna motor. JÖSSES!!! Nu exploderar bilfan, tänkte jag. Stängde av den och väntade några minuter och provade igen, med resultatet av ännu mera rök. Arggghhh!!! 
Fick tag på en hyrbil så jag kunde hämta NN. Dagen efter fick Kerstin tid på bilkliniken och ärligt talat så tror jag att Kerstin fick tränga sig före i kön. Tack snälla bilkliniken. Och vet ni var det var? Det var bara fläktremmen eller nåt sån som hade gått och så mycket rök för så liten sak....

Betygsättning av denna semetser: MINUS 5000000000. Som jag nämnde tidigare så har jag inte bråttomt tillbaks.....